Christina och musiken i Sverige
Maria Schildt
Då Christina övertog regeringen 8 december 1644 bestod den kungliga hovmusiken av fjorton musikanter och två diskantister. Hovkapellmästaren hette Anders Düben (dä) och efter hans tillträde 1640 skulle familjen Düben komma att dominera hovmusiken under resten av 1600-talet och under delar av 1700-talet. De var ett åldersdigert hovkapell Christina hade fått ärva från sin far. Åtminstone tre av de hovmusiker som stod på avlöningslistan i slutet av 1644 hade rekryterats redan i samband med bröllopet mellan Gustav II Adolf och Maria Eleonora 1620. Vid hovet fanns också tolv hovtrumpetare och två pukslagare även om dessa var organisatoriskt skilda från hovkapellet. Samtliga musiker skulle medverka “sowohl in Kirche als andern uns beliebenden Orthen”, som det formuleras i anställningskontraktet för hovkapellmästaren. För de flesta av hovtrumpetarna ingick därtill krigstjänstgöring.
Utöver den etablerade uppdelningen mellan hovkapell och hovtrumpetarkår fanns det också vid den här tiden enstaka andra musiker anställda vid det svenska hovet. Oftast var dessa lutenister av fransk härkomst. De var också ofta anmärkningsvärt välbetalda. Detta hänger troligtvis samman med att de hade särskilda uppgifter vid hovet, som musikundervisning för kungligheter och hovets högadliga. Tre franska lutenister – Bechon, Bethune och Piquet – var anställda vid det svenska hovet under 1640- och 1650-talen. Också en lutbyggare, Noël Alliamez, var under den här tiden upptagen på hovstaten. Bland annat fick Christinas kusin Eleonora Catharina av Pfalz undervisning i luta under sin tid vid hovet men vi vet inte om också Christina lärde sig spela instrumentet.
Det franska inslaget i hovmusiken hade egentligen startat tidigare. Redan 1637 hade Maria Eleonora rekryterat en fransk dansmästare, Antoine de Beaulieu, till det svenska hovet för att undervisa hovaristokratin i dans. De omfattande baletter som sedan sattes upp medförde ett behov av franska musiker specialiserade på olika typer av dansrepertoar. I och med 1646 års franska ambassad rekryterades sex franska stråkmusiker till hovet i Stockholm. De flesta lämnade Sverige under 1653. En av dem som stannade var Pierre Verdier som fortsatte som hovmusiker ända till sin död 1706. Till den franska truppen anslöt sig också ett mindre antal sångare varav den mest framstående var Anne Chabanceau de La Barre. Hon var en uppburen sångare vid det franska hovet både före och efter hennes tid i Stockholm. En del av den franska dansmusik som framfördes vid hovet vid de tillfällen då det var bal har bevarats i en volym, i det som i dag kallas Dübensamlingen (UUB vmhs 409). http://www2.musik.uu.se/duben/browseVol1.php?vnr=6&Select_Dnr=2705&command=restart)
Vid sidan av de franska musikerna med sitt specialområde, dansmusik, ville Christina komplettera hovmusiken med en annan typ av musiker som kunde framföra italiensk vokalmusik. Framför allt var hon intresserad av att rekrytera några av de vid denna tid så eftertraktade kastrat-sångarna. Under våren 1647 hade Christina försökt locka över sångarna Agostino Fontana och Benedetto Bonaglia från det danska hovet utan att lyckas. Sommaren 1652 fick hon för första gången höra sin första kastrat då den polska kungen lånade ut sin berömde kastrat Baldassare Ferri som gästade hovet i Stockholm under några veckor. Vid det laget hade Christina redan satt i gång arbetet med att ta hem en egen italiensk ensemble, direkt från Italien. För detta uppdrag hade Christina engagerat Alessandro Cecconi som själv var utbildad sångare. Hösten 1652 anlände 18 italienska musiker till Stockholm. Truppen dominerades av sångare varav inte mindre än sex var kastrater. Flera av musikerna, däribland dess ledare Vincenzo Albrici, kom efter abdikationen att följa Christina tillbaka till kontinenten. Kvar i Sverige lämnade de italienska musikerna en kontrabas tillverkad av Giovanni Paolo Maggini i Italien 1597. Detta instrument används fortfarande vid särskilda tillfällen i dagens hovkapell. http://www.hovkapellet.com/2006/05/20/drottning-cherstes-kristina-stora-bass-viol/
Christina hade också ett stort intresse för den teoretiska sidan av musik. När René Descartes anlände till Stockholm i oktober 1649 hade han sannolikt med sig en kopia av Compendium musicae som han hade skrivit redan 1618 men som inte skulle publiceras förrän efter hans död året därpå. Man kan också förutsätta att Marcus Meibom då han anlände till Stockholm i maj 1652 hade med sig ett exemplar av sin nyutgivna musikteoretiska skrift, Antiquae musicae auctores septem, till Christina, särskilt med tanke på att boken innehöll en dedikation till drottningen. En tredje musikteoretisk skrift som Christina läste och uppskattade mycket var Athanasius Kirchers monumentala musiktraktat Musurgia universalis från 1650. För att se till att Christina skulle få sitt exemplar hade Kircher låtit skicka boken med en svensk läkare på hemväg från Rom. När hon fått boken skrev Christina ett tackbrev till Kircher där hon inte bara tackar för boken utan också antyder att de två snart ska få möjlighet att tala mer öppet med varandra.
Litteratur
Kjellberg, Erik, Kungliga musiker i Sverige under stormaktstiden: studier kring deras organisation, verksam heter och status ca. 1620-ca. 1720, (diss.). Uppsala: 1979.
Geoffrey Webber, “Italian music at the court of Queen Christina: Christ Church, Oxford, Mus. MS 377 and the visit of Vincenzo Albrici’s Italian ensemble, 1652–54”, Svensk Tidskrift för Musikforskning, vol. 75:2 (1993), s. 47–53.
Musiken i Sverige. 1, Från forntiden till stormaktstidens slut 1720, Leif Jonsson, Ann-Marie Nilsson och Greger Andersson (red.). Stockholm: 1994.
Lars Berglund, “The Roman Connection: Dissemination and reception of Roman music in the North”, The Dissemination of Music in Seventeenth-Century Europe, Erik Kjellberg (red.). Bern: 2010, s. 193–218.
Stefano Fogelberg Rota och Maria Schildt, “L’Amour constant et Le Ballet de Stockholm : livret et musique pour la représentation d’un ballet de cour durant le règne de la Reine Christine”, Dix-septième siècle, 2013/4 (no 261).