Christina och ridkonsten

Kari Lawe

 

I kraft av Norrköpings arvförening hade Gustav II Adolf 1627 låtit ständerna erkänna dottern

Christina som ”rätta arvfurstinna och drottning” ifall han aldrig skulle få någon äktfödd son. Redan 1632 dödades Gustav II Adolf vid Lützen och den blott sex år gamla dottern erkändes som Sveriges blivande regent.

Vid den här tiden fanns det inte någon speciell utbildning för en blivande drottning, följaktligen kom Christina att få samma utbildning som en ung prins. I denna utbildning ingick inte bara teoretiska ämnen såsom moderna språk, statskonst, filosofi, teologi och strategi utan även idrotter, fäktning, dans och ridning. I sin många år senare påbörjade, men aldrig avslutade självbiografi konstaterade Christina att hon förutom vetenskap, politik och idrotter alltid älskat hästar. Hennes utbildning i både ridning och dans skulle dock enligt henne själv ha varit mycket knapp, dock ansåg hon sig ha behärskat dessa övningar ganska väl.

Samtida bedömare bekräftade både hennes kärlek till hästar och hennes ridskicklighet. 1648 hade kardinal Mazarin skänkt drottning Christina en vacker, vit, italiensk häst. Den franske diplomaten Pierre Chanut skrev till kardinalen och berättade att drottningen tyckte ofantligt mycket om den skänkta hästen vilken tycktes känna igen sin härskarinna. Vidare berättade ambassadören att drottningen låtit anordna en kappritt mellan sig på kardinalens häst, ambassadören själv och ytterligare några hovmän. Ritten hade varit våldsam och drottningen hade segrat.

I samband med sin entré i Rom 1655 erhöll drottning Christina en vit berberhäst, ursprungligen skänkt till påven av Filip IV som feodalt tribut för Neapel, en kaross designad av Bernini och dragen av sex vita hästar, samt en bärstol. Hon valde att göra sin officiella entré på den vita ridhästen. Dagen innan hade hon på Cortile del Belvedere ridit en uppvisning på hästen vilken enligt krönikören Galeazzo Gualdo Priorato bekräftat det rykte som föregått henne, nämligen att det i Sverige inte fanns någon som var skickligare att i att tumla en häst eller rida den i carriere, än drottningen. Längre fram kom drottning Christina i hård konkurrens med Maria Mancini, systerdotter till kardinal Mazarin och en ytterst skicklig ryttarinna, som till häst brukade delta i den stora kortegen under karnevalen.

Den med tidens mått mätt bristande ridutbildningen var emellertid inte bara ett problem för drottning Christina. I motsats till huvuddelen av de övriga europeiska staterna saknade den nyblivna svenska stormakten en utbildningsanstalt för adeln – en adelsakademi. Att inom rikets gränser få till stånd en adelsutbildning sågs som en av tidens centrala uppgifter för statsmakten. I slutet av 1640-talet hade drottning Christina gjort ett försök att förverkliga dessa planer genom att grunda en adelsakademi vid Rörstrand i Stockholm. Redan efter ett par år fick den emellertid stängas beroende på otillräckliga ekonomiska resurser och sviktande elevunderlag.

Först sedan drottning Christina flyttat till Rom fick hon möjlighet att återuppta sitt intresse för de unga adelsmännens utbildning. Här fanns både elevunderlag och ekonomi. Den skola hon kom att engagera sig för var Collegio Clementino, den påvliga adelsakademin, grundad i slutet av 1590-talet av påven Clemens VIII. Från 1674 och fram till sin död var drottningen en flitig besökare vid kollegiet, inte minst under de årliga uppvisningarna, de så kallade akademierna, uppdelade i Accademie letterarie och Accademie cavalleresche. De ridderliga akademierna avslutades alltid med ett ryttarspel utfört av kollegiets elever och anförda av sin ridmästare. Drottning Christina kom dessutom att 1678 grunda en egen akademi – Accademia degli Stravaganti, där hon samlade de främsta av kollegiets elever. En av dessa var den blivande påven Benediktus XIV.

Drottning Christinas starka engagemang för Collegio Clementino ledde även till att hon blev en av kollegiets beskyddare. Att drottning Christina på detta sätt kunde engagera sig för och ta del i kollegiets verksamhet var något fullständigt nytt. Tidigare hade det alltid varit en kardinal som var kollegiets beskyddare, dessutom hade kvinnor varit förbjudna att närvara vid kollegiets verksamheter. Som beskyddare för kollegiet är Christina unik. Däremot kom det från och med hennes tid att bli möjligt för kvinnor att som gäster närvara vid kollegiets olika uppvisningar.

 

Litteraturförteckning

Bjurström, Per. Feast and Theatre in Queen Christinas Rome. Nationalmusei Skriftserie 14. Analecta Reginensia III. Stockholm: Nationalmuseum, 1966

Fogelberg Rota, Stefano. Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna. Lund: Nordic Academic Press, 2008.

Larsdotter, Anna. Hästens tid. Rid- och stridskonst under stormaktstiden. Lund: Historiska Media, 2008.

Priorato, Gualdo Galeazzo. Historia della Sacra Real Maestà di Christina Alessandra, Regina di Svetia. Rom, 1656.

Sjöstrand, Wilhelm. Grunddragen av den militära undervisningens uppkomst och utveckling i Sverige till år 1792. Uppsala Universitets årsskrift. Uppsala, 1941.

Genom att fortsätta använda webbplatsen godkänner du användningen av cookies. mer information

Svenska: Cookies inställningar på den här webbplatsen är inställda på "tillåta cookies" för att ge dig den bästa webbläsningsupplevelsen. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen utan att ändra inställningarna för din cookie eller om du klickar på "Acceptera" nedan godkänner du det här.

English: The cookie settings on this website are set to "allow cookies" to give you the best browsing experience possible. If you continue to use this website without changing your cookie settings or you click "Accept" below then you are consenting to this.

stänga/close