Historiografi
Ett ständigt skiftande porträtt
Kristinabilder i historieskrivningen 1750-2000
Marie-Louise Rodén
”Ett målat porträtt räcker sannerligen inte till för att återge hennes utseende. Detta skiftar så plötsligt efter hennes sinnesstämning, att hon ofta från det ena ögonblicket till det andra inte kan kännas igen.”
– Pierre Chanut, februari 1648
Den franska diplomaten Pierre Chanuts rapport om den unga drottning Kristina belyser hur föränderligt hennes utseende, röst och stämning kunde förefalla en samtida som stod henne nära. Så har det också varit i fråga om eftervärldens bilder av den svenska drottningen – hon har tillägnats många biografiska och tematiska studier genom de drygt tre sekler som förflutit sedan hennes död och det är en komplex individ som framträder i dessa studier.
Kristina föddes 1626 som dotter till Gustav II Adolf (1594-1632) och Maria Eleonora (1599-1655) och var kungaparets enda barn som överlevde till vuxen ålder. När fadern avled en kort tid efter Sveriges inträde i det tyska krig som skulle hinna bli det ”trettioåriga” innan det slutade, blev den knappt sexåriga Kristina Sveriges drottning. Det var ingen fråga om den lilla flickans självklara arvsrätt till tronen – ett beslut från Norrköpings möte 1604 hade stadgat om kvinnlig tronföljd i avsaknad av manliga arvingar. Efter en lång förmyndarregering under rikskanslern Axel Oxenstiernas ledning blev Kristina myndig 1644 men regerade i bara tio år innan hon abdikerade. Hon skulle därefter tillbringa den största delen av sitt vuxna liv i påvestaden Rom, som blev hennes permanenta hemvist fram till döden 1689.
Man kan identifiera tre större grunder till ett bestående intresse för drottningens levnadsbana. Hennes beslut att avsäga sig tronen 1654 för att sedan övergå till katolicismen var högst kontroversiellt, särskilt mot bakgrunden av hennes ställning och den historiska kontext i vilken hon verkade. Orsakerna bakom tronavsägelsen och dess förhållande till trosförändringen är ämnen som debatterats flitigt, särskilt i 1900-talets svenska forskning. Det finns inte heller någon entydig eller enkel tolkning av dessa frågor.
Ytterligare en förklaring till eftervärldens intresse för Kristina är hennes bidrag till 1600-talets kulturliv, både under regentåren i Sverige och under den senare tiden i Rom. Den kunskapstörstande unga drottningen blev tidigt känd som ”Nordens Minerva” och hennes korta år vid makten präglades av en invandring av europeiska kulturpersonligheter till huvudstaden – konstnärer, bibliotekarier, filologer, och inte minst den framstående filosofen René Descartes. Omvandlingen av det svenska hovet till en mer kontinental miljö med Frankrike som förebild avbröts när Kristinas krigiska kusin Karl Gustav (1622-60) efterträdde henne 1654. Hon lyckades även i fortsättningen upprätthålla en ställning som konstens och lärdomens beskyddarinna och barocktidevarvets Rom har ibland kallats ”il seicento di Cristina” (Kristinas 1600-tal) eftersom hennes kulturgärning som exildrottning i Italien efterlämnat påtagliga avtryck.
En tredje faktor som bidragit till fascinationen för denna historiska gestalt är hennes komplicerade psykologi och de kontroversiella val hon fattade som individ. En bakomliggande orsak till hennes beslut att abdikera var en öppet uttalad äktenskapsvägran: då hon inte ville ingå äktenskap kunde hon inte heller förse det svenska riket med en tronarvinge. Kristina ansåg principiellt – vilket vi vet från flera av hennes efterlämnade skrifter – att det ärftliga kungadömet var det främsta statsskicket. Under den tid i vilken hon levde och verkade, hade hon också helt rätt. Vi brukar idag benämna perioden 1500 till 1700 den ”tidigmoderna” epoken. Under dessa sekler var den furstestyrda staten, som kännetecknades av administrativ centralisering och en medföljande byråkratisering, otvivelaktigt det mest framgångsrika styrelseskicket. Att Elisabeth I (1558-1603) regerat som ogift kvinna utan blodsarvingar var inget föredöme för Kristina, men snarare ett avskräckande exempel. Elisabeths regeringstid hade lagt grunderna till en politisk instabilitet som på sikt var skadlig för hennes land. Det kvinnoförakt Kristina uttalat i mer än ett sammanhang, men alldeles särskilt då det gäller kvinnans möjligheter som regent, har också bidragit till frågor kring hennes förhållande till sin könsroll, ännu ett ämne som särskilt uppmärksammats i 1900-talets forskning.
Innan vi går vidare för att möta några av de forskare som tagit sig an uppgiften att tolka drottning Kristina, bör någonting sägas om de viktigaste premisserna för att studera hennes levnadsgärning. När Kristina abdikerade från den svenska tronen vid tjugosju års ålder abdikerade hon ingalunda från det politiskt aktiva livet – hon skulle under åren i Rom engagera sig såväl i de konflikter mellan Frankrike och Spanien som präglade det katolska Europa som i påvedömets interna kyrkopolitik. Detta medförde att hon blev en av sin tids mest kontroversiella och omskrivna personer. Därför finns en rikedom av texter om henne författade i samtiden att tillgå – från regenttidens panegyriska traktater och hyllningsdikter till de smädeskrifter som cirkulerade under senare år. Efter en blygsam start under 1400-talets senare hälft hade det tryckta ordets genomslag förvandlat barocktidevarvets Europa till ett kommunikationssamhälle av moderna proportioner. På Kristinas tid hade en växande skara av läskunniga Européer inte bara tillgång till ett stort utbud av tryckta böcker, men till pamfletter, veckotidningar och flygblad. Det enda som saknades var Internet.
Kristinas utåtvända liv efter tronavsägelsen innebar dessutom att hon själv genererade en enorm mängd skriftligt källmaterial. Hon upprätthöll ett kungligt hov av mindre proportioner även under Romtiden, och där spelade hennes sekreterarstab om mellan åtta och elva personer en viktig roll. Det handlade dels om administrationen av hennes ekonomi, som grundades på intäkter från underhållsländer i Sverige, nuvarande Baltikum och Tyskland, dels om hennes politiska åtaganden och initiativ och dels om egna författarambitioner. Under livets sista decennium, när hon fick nöja sig med en mindre aktiv roll i kyrkopolitiska sammanhang, ägnade hon istället mer tid åt kulturella engagemang, bland dem arbete med sina memoarer och två samlingar maximer på franska. Den som velat närma sig drottning Kristina under de gångna seklerna har med andra ord haft ett nästan outtömligt källmaterial att tillgå.
I det följande kommer jag huvudsakligen att behandla vetenskaplig, historiskt inriktad forskning om drottning Kristina. Populärvetenskapliga verk som inte grundats på egen forskning kommer inte att diskuteras, och inte heller konstvetenskapliga studier som behandlas i andra bidrag till denna antologi.
Johan Arckenholtz och Memoires Concernant Christine Reine de Suède
Drottning Kristinas första betydande levnadstecknare, Johan Arckenholtz, föddes i Helsingfors 1695. Studieåren förde honom från Åbo till Uppsala och så småningom till anställning i det kungliga kansliet. Arckenholtz politiska ställningstaganden ledde till svåra motgångar på 1730- och -40-talen i samband med de konflikter kring utrikespolitiken som kännetecknade Frihetstidens partipolitik. Men 1746 blev han bibliotekarie och hovråd hos Lantgreven av Hessen-Kassel, tillika kung Fredrik I av Sverige, en ställning han behöll hos efterträdaren Vilhelm VII av Hessen-Kassel. Det var under denna lugnare period som Arckenholtz författade sitt storverk i fyra band om drottning Kristina, som gavs ut mellan1751 och 1760.
Verket är inledningsvis strukturerat i formen av ”annaler”, på så vis att författaren redovisar för Christinas levnadsbana år för år, medan han samtidigt infogar brev och annat källmaterial i den löpande texten. Arckenholtz skriver, som Kristina själv helst gjorde, på franska, och när han publicerar källmaterial på andra språk finns alltid en fransk översättning att tillgå. Verkets första band tar läsaren fram till året 1657 och i band två fortsätter genomgången av drottningens liv fram till döden 1689. Här ryms också mycket annat av värde: i volymens senare avdelningar finns en förteckning över Kristinas medaljer, över panegyriska verk dedicerade till henne, pastoralen ”Endymion” av Alessandro Guidi, en av Kristinas två maximsamlingar, ”Ouvrage de Loisir”, hennes essä om Alexander den Store och slutligen ett antal ambitiösa register.
Tredje bandet innehåller först och främst en mycket viktig text, Kristinas ofullbordade memoarer, ”La Vie de la Reine Christine faite par elle-meme”. Arckenholtz har dessutom samlat ett stort antal brev och handlingar rörande de betydelsefulla politiska förvecklar i vilken Kristina engagerade sig efter tronavsägelsen, och denna avdelning pryds av vackra kartor i färg, bland andra över Trettioåriga krigets gränsdragningar. Det fjärde och sista bandet fortsätter med denna omfattande serie, och innehåller dessutom ännu fler skrifter från Kristinas hand: en planerad historia över hennes medaljer, hennes korta essä om Julius Caesar, ännu en maximsamling – ”Sentimens et Dits remarquables de Christine” och slutligen det enda längre alster hon författade på italienska, en historik över Vasavapnet och Vasaätten, ”L’Arma antica della Suezia”.
Detta storverk var något av en vetenskaplig bragd i sin tid, inte minst då Arckenholtz för första gången samlat och tryckt Kristinas skrifter och en stor del av det kopiösa källmaterial som berör henne. Även om man inte kan förvänta sig att ett arbete som uppstod vid 1700-talets mitt skulle närma sig en modern standard i fråga om källkritik eller utgivningsprinciper, måste man ändå konstatera att Arckenholtz uppvisar en grundläggande vetenskaplig metod som alla moderna forskare skulle känna igen. Författaren redovisar för sina källor och referenser och klargör vilka principer han tillämpat i utgivningen av Kristinas texter. Sammanfattningsvis framstår Memoires Concernant Christine Reine de Suede som en ambitiös kompilation utförd av en bildad och språkkunnig bibliotekarie snarare än ett tidigt historiskt verk om drottningens liv. Det används än idag av Kristinaforskare, och särskilt av internationella forskare som inte har tillgång till den rika svenskspråkiga litteratur som publicerades på 1900-talet.
1800-talet: Historieskrivningens och Kristinaforskningens professionalisering
Nationalismens och romantikens sekel var också en tid av viktiga genombrott för historieämnet. Europas arkiv öppnades till forskningen och många tidigare privata samlingar införlivades i offentliga arkiv och förtecknades systematiskt. Forskarnas intresse hade varit pådrivande i denna process. Det var kännetecknande för 1800-talets historiker att de främst intresserade sig för det egna landets historia och därmed koncentrerade sig på samlingar i de nationella arkiven, även om det fanns betydande undantag. De ägnade sig särskilt åt utvecklingar som klarlade statsbildningsprocesser och skulle därför ofta inrikta sig på medeltidens och Reformationsepokens historia.
Under dessa epoker var Europas historia i mångt och mycket kyrkans historia, och därför kom Leopold von Ranke (1795-1886) – av senare generationer betraktad som en av den moderna historieforskningens förgrundsgestalter – inte bara att syssla med Tysklands historia, men också med påvarnas historia, vilken han behandlade i två separata flerbandsverk. Därmed lämnade han också ett viktigt bidrag till drottning Kristinas historia – Ranke var den första att lyfta fram betydelsen av fraktionen inom kardinalkollegiet som kallades Squadrone Volante. Denna politiska gruppering hade uppstått under påvevalet 1655 och agerade för att återupprätta påvedömets politiska neutralitet gentemot de katolska stormakterna och därmed stärka dess ställning. Fraktionens ledare var kardinalen Decio Azzolino (1623-89) som också skulle komma att spela en viktig personlig roll i Kristinas liv under åren i Rom. Hon anslöt sig snart till deras politiska program och skulle agera som partiets kungliga beskyddarinna under många år. Det var i samarbete med Decio Azzolino och Squadrone Volante som hennes viktigaste insatser i den katolska kyrkopolitiken ägde rum.
Vid 1800-talets mitt kom också den gedigna studien av W. H. Grauert, Christina, Königinn von Schweden und ihr Hof, men det var vid seklets slut som forskningen om drottningen avancerade märkbart. 1887 publicerade Martin Weibull (1835-1902) en uppmärksammad artikel om Pierre Chanuts memoarer i Historisk Tidskrift – ett arbete som grundades på det rika källmaterial om Kristina som fanns i franska arkiv. Kristinas förhållande till Frankrikes politik, både före och efter tronavsägelsen, var ett område som sonen Curt Weibull (1886-1991) skulle komma att utforska grundligt.
Vid sekelskiftet 1800 / 1900 skulle Friherre Carl Bildt (1850-1931), författare och karriärdiplomat, lämna flera viktiga bidrag till Kristinaforskningen. Bildt var stationerad i Rom som Sveriges och Norges Envoyé extraordinaire och Ministre plènipotentiaire från 1889 till 1902, och som Sveriges minister 1905-20, som generalkonsul från 1906. Under den första perioden i Rom tog Bildt det viktiga initiativet att etablera kontakt med då levande släktingar till drottning Kristinas universalarvinge, kardinalen Decio Azzolino. Han hade överlevt drottningen med några få veckor: konstverk, tryckta böcker och Kristinas handskriftssamling såldes raskt av hans arvinge, kusinen Pompeo Azzolino, för att betala de skulder hon lämnat efter sig. Men det sena 1600-talet såg inte samma värde i pappershandlingar från privata samlingar som vi gör idag, och släkten Azzolino behöll därför handlingarna som Kristinas och hennes flitiga kanslister genererat under decennierna i Rom. Dessa införlivades med den mycket större samling som kardinalen själv efterlämnat, och Bildt bad om tillstånd att få gå igenom handlingarna.
Han försökte nu återskapa handlingarnas ursprungliga ordning genom att åstadkomma en grov uppdelning av det som en gång tillhört Kristinas kansli, och det som härstammade från kardinalens verksamhet. De handlingar som direkt berörde Kristina såldes så småningom till svenska staten och deponerades i Riksarkivet 1926, som ”Azzolino-samlingen” efter de sista privata ägarna. Azzolinos egna handlingar förblev i släktens ägo fram till 1985, då de deponerades i Biblioteca Comunale di Iesi.
Carl Bildt lämnade andra viktiga bidrag till forskningen om Kristina. Han upptäckte en serie om åttio delvis chiffrerade brev från henne till Azzolino, alla skrivna under åren 1666 till 1668. Hon vistades under den tiden i Hamburg som gäst hos sin internationella bankir Manoel Texeira (1631-1705), för att reda upp ekonomiska problem som uppstått kring hennes svenska underhåll. Breven kan än idag beskrivas som sensationella, då de visade en helt annan sida av drottningens personlighet än de man dittills känt till. Kristina och Azzolino hade tydligen inlett en kärleksrelation, som Bildt finkänsligt kallar ”en romantisk vänskap”, när de träffades på Nyårsafton 1655 i Rom och nu ville Azzolino avbryta den. Det är frustrerande att kardinalens brev från samma period saknas – han var som Kristinas arvinge instruerad att förstöra all korrespondens som inte var av ekonomisk art, och hann uppenbarligen bränna sina egna brev från dessa år. Det förblir därför en hypotes att Azzolino, inför det påveval som säkerligen snart skulle äga rum då Alexander VII var i mycket dålig hälsa och faktiskt avled 1667, hoppades avancera inom kurians hierarki och därför oroade sig för sitt rykte. Hans skandalösa och hårt kritiserade förhållande till den svenska drottningen var helt enkelt en politisk belastning.
Särskilt officiell korrespondens chiffrerades rutinmässigt på denna tid och den romerska kurian hade till och med en underavdelning inom Statssekretariatet som ansvarade för chiffrering och dechiffrering av politiskt känsliga rapporter. Bakgrunden var att tidens postväsende vilade på beridna kurirer, som ibland kunde rånas. Tack vare de chiffersystem i siffror som användes, kunde en rånare inte snabbt läsa sig till någon hemlig information. Kristina och Azzolino hade en ”liten” chiffer som de använde när de skrev personligt till varandra, och Carl Bildt hittade även nyckeln till detta chiffer i de azzolinska familjearkiven.
De dolda budskapen i Kristinas brev till kardinalen klarlade hennes stora kärlek till mannen som – trots krisen på 1660-talet – var och förblev hennes livs följeslagare, och att hon dessutom var en passionerad känslomänniska. I boken Christine de Suède et le Cardinal Azzolino från 1899 publicerade och kommenterade Bildt samtliga brev från Kristina till Azzolino. Verket ger dessutom inblickar i drottningens sista, misslyckade besök till hemlandet 1667 och visar att hon var instrumental i förhandlingarna inför påvevalet samma år. Det var hon som koncipierade en allians mellan den franska kronan och Azzolinos parti inför konklaven, och Giulio Rospigliosis val till påve (Clemens IX, 1667-69) må väl räknas som hennes främsta bidrag till den katolska kyrkopolitiken. Azzolinos förhoppningar om att vinna en ännu mer betydande ställning vid kurian infriades också, då han utsågs till Vatikanens Statssekreterare under detta pontifikat. Clemens IX:s död efter en sådan kort regeringstid var en olycka både för Squadrone Volante och för Kristina och kardinalen personligen. Bildts nästa verk ägnades åt den fyra månader långa konklaven som följde denne påves död 1669-70, som dock slutade med att Azzolinos parti förlorade sin maktställning när den spanskvänlige Emilio Altieri tog över den påvliga tiaran (Clemens X, 1670-76).
Bildts utmärkta och gediget dokumenterade Kristinastudier fick till en början förvånansvärt litet genomslag i Sverige. Då han också föredrog att skriva på drottningens litterära modersmål, franskan, var böckerna inte tillgängliga en bredare publik. Och forskarna hade svårt att ta till sig denna ”nya” Kristinabild, som illustrerade att drottningen var mänsklig – kanske allt för mänsklig.
1900-talet: Curt Weibull inspirerar och provocerar
Under nästan hela 1900-talet dominerades Kristinaforskningen av svenskar och den fråga som lyftes fram alldeles särskilt var den inbördes orsaksrelationen mellan tronavsägelsen och trosförändringen. Den första som tog sig an ämnet var Curt Weibull, som 1931 publicerade boken Drottning Christina. Studier och forskningar. Curt Weibull var en av Martin Weibulls söner, vid den tiden verksam vid Göteborgs Högskola, och han skulle bland annat följa i faderns fotspår med ambitiösa verk kring drottningens politiska förbindelser med Frankrike. Den bok Weibull publicerade 1931 var, som titeln antyder, ingen regelrätt biografi – den slutar med Kristinas avrättning av Gian Rinaldo Monaldesco på slottet Fontainebleau i november 1657 och de senare åren i Rom tillägnas bara några sidor i form av en epilog. Weibulls studie är, trots den kronologiska begränsningen, att betrakta som väsentlig: alla samtida och framtida forskare har behövt förhålla sig till den.
Curt Weibull betraktar Kristina som en politisk varelse i första rummet. Medan han inte ifrågasätter uppriktigheten i hennes övergång till katolicismen förblir politiken, även efter abdikationen, den främsta drivkraften i hennes liv. Weibulls analys av förvecklingarna i den fransk-spanska maktbalansen och hur Kristina påverkades av dem är både finstämd och frapperande. Det är svårbegripligt att han kunnat ge oss denna sofistikerade analys av barocktidevarvets hovkultur och dess ceremoniel redan på 1930-talet, utan att ha haft tillgång till Norbert Elias mer systematiska forskning i ämnet, som först blev tillgänglig mer än trettio år senare.
Curt Weibulls första Kristinastudie hade knappt lämnat tryckpressarna innan han fick mothugg från en av sin generations giganter – Nils Ahnlund (1889-1957), som också anlade grundtonen för den vetenskapliga debatt om drottningen som skulle prägla forskningen under flera decennier. I artikeln ”Drottning Kristinas tronavsägelse. Några randanteckningar” som publicerades i Personhistorisk Tidskrift 1931, argumenterade Ahnlund att det fanns belägg för att tanken om abdikationen föregick tanken om trosförändringen. Denna vetenskapligt gedigna artikel blev också ett första inlägg i 1900-talets svenska debatt om uppriktigheten i Kristinas övergång till katolicismen. Ett betydande problem är att det saknas källmaterial för att dokumentera denna fråga. Kristina själv betraktade övergången till katolicismen som en privat angelägenhet och vägrade konsekvent att besvara frågor om dess bakgrund. Detta belyser hennes korrespondens med jesuiten och historikern Sforza Pallavicino, som gärna ville behandla ämnet i sin ambitiösa biografi över påven Alexander VII (Fabio Chigi, 1599-1667, påven Alexander VII 1655-67).
Ännu en tänkare som inspirerades att begrunda problemet Kristina var den tyskfödde filosofen Ernst Cassirer (1874-1945), som på grund av judeförföljelserna lämnat hemlandet och verkade som professor vid Göteborgs Högskola 1935-41. Cassirer höll under sin tid i Göteborg en serie föreläsningar om Kristina och René Descartes (1596-1650), som gavs ut i bokform 1940. Cassirer närmar sig bland annat den svåra frågan om Descartes på något vis bidragit till Kristinas beslut att övergå till katolicismen: filosofens vistelse vid Kristinas hov varade i bara några månader innan han avled i februari 1650. Möjligtvis kan det poneras att Descartes rehabilitering av affekterna, det vill säga människans känsloliv, undanröjde ett hinder som gjort det svårt för den unga drottningen att fullfölja sina tankar om att konvertera till katolicismen.
Mer sannolikt är att Kristina påverkades starkt av Descartes nära vän, det franska sändebudet i Stockholm 1646-51, Pierre Chanut (1604-67). Han hade utsetts först till resident och senare ambassadör vid det svenska hovet dels på grund av sitt rykte för att vara en omutbar individ med hög personlig moral. Chanut var både bildad och orubblig i sin katolska tro. Under åren i Stockholm blev han snart drottningens förtrogna och det var han som förmedlade hennes första kontakter med Descartes. Ett av Weibulls senare arbeten var en förtjänstfull populärvetenskaplig utgåva av brev och depescher skrivna av Chanut under åren i Stockholm.
På 1930-talets senare år ägnade sig Weibull också åt en fråga som uppmärksammats mycket fram till våra dagar, Kristinas avrättning av överhovstallmästaren Gian Rinaldo Monaldesco på slottet Fontainebleau 1657. Kristina hade en mycket kort tid efter ankomsten till Rom återupptagit sina politiska kontakter med Frankrike och kardinal Jules Mazarin (1602-61) – hon hade under åren kring tronavsägelsen stått under spanskt beskydd. Som ett led i dragkampen mellan de katolska stormakterna hade Mazarin tidigare försökt erövra kungadömet Neapel från Spanien, och han såg nu att Kristina kunde spela en roll i hans planer. Tanken var att hon skulle installeras som drottning av Neapel och som fransk vice-regent under sin livstid, varefter den napolitanska kronan skulle återgå till kungahuset Frankrike. Att Kristina gav sig in i denna minst sagt vågade komplott berodde utan tvivel på hennes ansträngda ekonomi under åren 1656-57. Det underhåll som förväntats komma från svenskt håll enligt villkoren i hennes abdikationsrecess hade uteblivit och hon var skuldsatt på flera håll. Att regera i ett katolskt område som Neapel under sin livstid, utan kravet att förse det lilla kungadömet med arvingar, borde ha framstått som ett tilltalande alternativ i hennes läge.
Komplotten gick om intet då Kristinas överhovstallmästare Monaldesco förrådde drottningen och Mazarin. Drottningen lät honom då avrättas medan hon var gäst på slottet Fontainebleau i Frankrike. Den skandal som väcktes i samband med dådet visade tydligt att omgivningen uppfattade Kristina som före detta monark och inte som fullvärdig regent, visserligen utan rike, såsom hon hävdat i abdikationsrecessens första stycke. Weibulls publikation av samtliga källor kring affären Monaldesco var ännu en vetenskaplig bragd.
Sannolikt inspirerad av det intresse för Kristina som Curt Weibulls forskningar väckt, publicerade även Elis Essen-Möller (1870-1956) en studie vid 1930-talets slut. Essen-Möller var professor i gynekologi och obstetrik och en av sin tids mest betydande forskare i kvinnosjukdomar, och även en förespråkare av tvångssterilisering. 1937 publicerade han studien Drottning Christina. En människostudie ur läkaresynpunkt, där han lade fram tesen att Kristina sannolikt varit pseudo-hermafrodit och dessutom led av mentala störningar som hon ärvt från moderns släkt. De rykten om Kristinas sociala och möjligtvis sexuella avvikelser som florerat sedan hennes livstid hade nu fått en sorts vetenskaplig trovärdighet och skulle i fortsättningen få stort utrymme i forskardebatten.
Avhandlingar och utställningar: perioden 1950-1990
Efter ett uppehåll under krigsåren blev 1950-talet ett mycket aktivt decennium inom Kristinaforskningen. 1953 disputerade Sven Ingemar Olofsson i historia på avhandlingen Drottning Christinas tronavsägelse och trosförändring, som mot bakgrunden av omfattande arkivstudier både i Sverige och södra Europa undersökte vad som framstått som en central fråga för 1900-talets svenska forskare. Olofsson, såsom Curt Weibull, tolkade Kristina som en politiker i första hand. Men medan Weibull såg övergången till katolicismen som den tvingande orsaken bakom hennes tronavsägelse, så drog Olofsson slutsatsen att hennes äktenskapsvägran var av större betydelse. Han la också till en viktig komponent som ingen annan forskare lyft fram konsekvent, det vill säga hennes ”regeringströtthet”. Som en utomordentlig källkritiker och arkivforskare var Olofsson medveten, som få andra, om den betungande mängd ärenden som den unga kvinnan fått behandla under sina år vid makten. Några få år senare lade Olofsson fram ännu en avhandling, denna gång i statsvetenskap: Efter Westfaliska Freden. Sveriges yttre politik 1650-1654. Han hade därmed lämnat forskningen en nästintill heltäckande bild av Kristinas politiska verksamhet som svensk regent fram till tronavsägelsen.
Nu var det dags för en känd författare och litteraturvetare att ge sig in i debatten om Kristina. 1959 disputerade Sven Stolpe (1905-1996) på avhandlingen Från stoicism till mystik. Studier i drottning Kristinas maximer. Sven Stolpes forskning hade en helt annan inriktning än de betydande föregångarna på 1900-talet. Han ämnade i första hand klarlägga drottning Kristinas religiösa utveckling genom en djupare granskning av hennes franska maximer, Les Sentiments Héroïques. Avhandlingen följdes av en kritisk utgåva av dessa maximer samma år. Stolpe lyfter fram den unga Kristinas intresse för nystoicismen, såväl som hennes senare kontakter med den franska libertinismen. Han är, som Olofsson, övertygad om att Kristinas äktenskapsvägran ligger bakom hennes beslut att avsäga sig tronen, men driver tesen hårdare. Stolpe förvandlar Kristinas motvilja inför äktenskapet, som säkerligen kan ha haft rent sociala orsaker med tanke på dess konstruktion under hennes tid, till en utpräglad sexualneuros. I denna fråga stödjer han sig på Essen-Möllers ovan diskuterade arbete.
Stolpe anser inte heller att Kristinas övergång till den romerska läran på 1650-talet är genuin – konversionen är egentligen bara ett svepskäl. Hans läsning av Kristinas maximer och andra skrifter leder honom till slutsatsen att det är relativt sent i livet hon får uppleva en sann omvändelse. Det är kärleken till Azzolino som lär den stolta drottningen vad underkastelse är, och detta är en ofrånkomlig förutsättning för hennes omvändelse. Kristinas intresse för Caterina da Genova (Caterina Fieschi Adorno, 1447-1510), som aktualiserades i samband med hennes saligförklaring 1675 bidrog också till en fördjupad syn på det andliga livet. Kristinas exemplar av Caterinas Trattato del Purgatorio (”traktat om skärselden”), med många marginalanteckningar av hennes hand, bevaras idag i Kungliga Bibliotekets handskriftsamling. Slutligen påverkades drottningen som många andra i sin tids romerska miljö av den kätterska rörelsen kvietismen, som florerade där på 1680-talet. Det var givetvis en besvikelse för Kristina att rörelsens ledare Miguel Molinos visade sig inte vara katolskt renlärig och så småningom arresterades av inkvisitionen. Hennes engagemang i kvietismen var dock, enligt Stolpe, ett tecken på en andlig fördjupning hos henne.
Sven Stolpe författade sedan en biografi som ursprungligen gavs ut i två delar 1960-61. Biografin har varit mycket inflytelserik och gett flera generationer sin bild av Kristina. Det är i min mening viktigt att skilja på det Stolpe åstadkommit som litteraturvetare och det han gav sig i kast med som historiker och levnadstecknare. Stolpes analys av Kristinas maximer och utgåva av Les Sentiments Héroïques har ett stort vetenskapligt värde, och han var dessutom den första forskare i modern tid att befatta sig med Kristinas andliga utveckling som katolik. De överdrifter som är påtagliga i hans levnadsteckning kan dels kopplas till hans beroende av Elis Essen-Möllers teorier, dels till författarens bristande historiska kunskaper om Kristinas romerska miljö.
1966 blev drottning Kristina objektet för Europarådets elfte utställning som, både i fråga om ambitionsnivå och om omfång, var av sådan dignitet att den nog inte kommer att överträffas – åtminstone inte under de närmaste seklerna. Utställningskatalogen om över sju hundra sidor publicerades på flera språk och förblir en oumbärlig källa för den som vill orientera sig i Kristinas liv och miljöer. Seklets framstående Kristinaforskare lämnade alla ett bidrag till utställningen, som därmed framstår som en summering av mer än ett halvt sekels vetenskaplig aktivitet. Utställningen gav också upphov till flera publikationer, bland dem en antologi redigerad av Magnus von Platen och Per Bjurströms intressanta arbete Feast and Theatre in Queen Christina’s Rome.
I nära anknytning till Europarådets satsning invigdes en utställning av handlingar från Vatikanens arkiv och bibliotek i Rom i oktober 1966. Trehundraårsminnet av drottning Kristinas bortgång 1989 blev tillfället för ännu en utställning av handskrifter i Vatikanen, med material från de egna samlingarna samt från Svenska riksarkivet. Utställningen om Kristina vid Kulturgeschichtliches Museum i Osnabrück 1997-98 i samband med firandet av Westfaliska fredens 350-års minne var både ambitiös och innovativ. Det kan slutligen nämnas att Astrid Tydén-Jordans magnifika rekonstruktion av Kristinas kröningsvagn har visats i Rom under 2004, i en utställning i Palazzo Ruspoli med andra viktiga bidrag från Livrustkammaren.
Aktuell Kristinaforskning
Under decennierna som följde Europarådets utställning rådde en ovanlig tystnad kring drottning Kristina. Det var säkerligen så att historiker, konstvetare, filologer och litteraturvetare alla upplevde ett behov att smälta de resultat som flera decenniers aktiva studier och intensiv debatt uppnått. Inom historieämnet var den biografiska genren synnerligen impopulär på 1970- och -80-talen, då socialhistoriskt inriktad forskning var starkt förankrad både i Sverige och internationellt. Det var därför ingen slump att de första avhandlingar om Kristina som publicerats på många år lades fram i USA snarare än i Sverige. 1991 disputerade Susanna Åkerman vid University of Washington, St. Louis på avhandlingen Queen Christina of Sweden and Her Circle: the Transformation of a Seventeenth-Century Philosophical Libertine och 1992 disputerade jag själv på avhandlingen Cardinal Decio Azzolino, Queen Christina of Sweden and the Squadrone Volante vid Princeton University. Åkerman delade Stolpes intresse för Kristinas förhållningssätt till stoicism, libertinism och alkemi. Författaren till denna artikel följde snarare Carl Bildts inriktning genom undersökningar som belyst drottning Kristinas fortsatta politiska karriär efter tronavsägelsen och har senare författat den första levnadsteckningen över kardinal Decio Azzolino.
De senaste decennierna har bevittnat ett intressant skifte i Kristinastudier, som blivit mer internationellt orienterade än under 1900-talets första hälft. Drottningens breda kulturella och politiska engagemang under åren i Rom har uppmärksammats av forskare inom skilda discipliner. Bland de studier som lagts fram efter 1990 kan nämnas Vera Nigrisoli Wärnhjelms avhandling om kapten Lorenzo Adami och Kristinas underhållsländer, Eva Haettner Aurelius studier kring Kristinas memoarer, Stefano Fogelberg Rotas avhandling om Kristinas romerska akademi och slutligen Eva Nilsson Nylanders avhandling om drottningens samling av latinska handskrifter i Vatikanens bibliotek. Leif Åslunds Att fostra en kung från 2005 måste räknas som ett av de viktigaste bidragen till fördjupad kunskap om Kristinas svenska tid, och särskilt hennes utbildning, på senare år. Det finns än idag aspekter av Kristinas historia som inte studerats ingående och dessutom en viss garanti att ingen forskare hittills sagt det sista ordet om denna spännande och kontroversiella svenska drottning.
Denna artikel publicerades ursprungligen i den publikation som åtföljde utställningen “Bilder av Kristina” (Stockholm: Livrustkammaren, 2013). Texten återges här med vänligt tillstånd av författaren och Livrustkammaren.