Christina och astrologin

Kjell Lekeby

 

Sentensen “astra regunt homines sed regit deus astra”, på svenska “stjärnorna styr människorna men gud styr stjärnorna” speglar den uppfattning som gällde ännu under 1600-talet. Astrologin hade med andra ord ännu under detta sekel makt över själarna. Furstar, kungar och drottningar ställde sina och andras horoskop för att få lite ʻobjektiv’ vägledning i olika frågor. Detta kunde behövas eftersom man ofta omgavs av smickrare och skojare.

“Man måste ha tillräckliga kunskaper i medicin och astrologi för att inte låta sig luras av läkare och astrologer.” Detta yttrande av drottning Christina vittnar samtidigt om hennes ambivalenta förhållande till dessa konsters utövare, som hon ofta betraktade med djup misstro. Hon trodde på astrologin som en sann vetenskap men misstrodde astrologerna. Att drottningen intresserade sig för stjärnorna hela livet är väl dokumenterat men sällan beaktat av forskningen kring hennes person och politiska agerande. I den storsvenska historieskrivning, som med Curt Weibull prisar hennes klara och rationella intellekt, finns inget utrymme för hennes privata och dunkla sidor som inkluderar en magisk världsbild. I självbiografin skriver hon med en ironisk ton riktad mot stjärntydarnas opålitlighet: “Stjärntydarna som var närvarande förklarade med en mun att tidpunkten för min födelse, som de såg nalkas, var sådan att den nästan säkert skulle kosta antingen kungen, drottningen eller barnet livet. De påstod vidare att om detta barn kunde överleva tjugofyra timmar, skulle det bli någonting mycket stort [- – -] Och knappt hade jag blivit född, förrän jag bokstavligen vederlade stjärntydarnas förutsägelser. Ty konungen tillfrisknade, drottningen, min moder, uppsteg lyckligen från sin barnsäng, själv mådde jag väl och vad mera var, jag var en flicka. [- – -] Det var under en dylik stjärnkonstellation som jag föddes till världen den 8 [7] december 1626. Detta var det ödesbestämda ögonblick som Du [Gud] av evighet föreskrivit för min födelse.” (Lekeby 2001, s. 23).

Några nedslag i historien om Christina får illustrera hennes förhållande till astrologin. Redan under Christinas Stockholmstid ställdes horoskop för hennes person av en tysk astrolog och läkare vid namn Andreas Goldmayer omkring 1650 (KB, X 755:1; Lekeby 2001, appendix I-II).

Den utredning som gjordes av astrologen Goldmayer 1649-1650, beställdes av Carl X Gustav i Nürnberg, troligen på hans eget initiativ. Om Christina någonsin läste denna utredning är högst osäkert. Han ville kanske i hemlighet skaffa sig en uppfattning om hur hon var funtad anatomiskt och sexuellt. Goldmayers slutsats var nedslående: Christina var olämplig som barnaföderska, i själva verket menade Goldmayer att hon var vanskapt i födslolemmarna och oförmögen att föda. Om Christina läste denna ur modern synvinkel groteska utläggning kan hon utan tvivel ha förstärkts i sin aversion mot barnafödande och havandeskap: “Jag kan ju lika gärna föda en Nero”, menade hon.

Furstliga personer hade sällan pålitliga rådgivare vilket ibland fick till följd att man vände sig till stjärnorna för råd. Stjärnorna ljög inte eller smickrade. Man sökte kanske bekräftelse på en redan intagen hållning eller försökte utröna hur en motståndare kunde tänkas agera. Vi ser till exempel hur Christina med stort intresse vände sig till den kände astrologen Lazare Meyssonier i Lyon inför hennes äventyrliga projekt 1657 att förvärva Neapels krona (RA, Azzolinosamlingen, K 429; se även Lekeby 2001, s. 61 ff). Hela affären omgavs med sekretess men avslöjades som bekant av förrädaren Gian Rinaldo Monaldesco som hon till allmän förfäran lät avrätta i Hjortgalleriet på slottet Fontainebleau. Hon hade ingen förtrogen i detta delikata ärende och vände sig därför i allmänna ordalag till Meyssonier i Lyon. Ärendet var högst angeläget så hon ville ha svar av honom snarast (Horoskopet av Meyssonnier finns utrett i Lekeby 2001, s. 61 ff). Meyssonier som var en försiktig general svarade bara i allmänna ordalag eftersom det kunde var farligt att uttala sig vårdslöst. I Lybeck hotade Christina att låta piska en astrolog som uttalat sig ofördelaktigt om henne. Hon blev med andra ord inte mycket klokare av hans svar. Astrologen var i alla fall i någon mening en opartisk rådgivare som hon sökte sig till i brist på bättre.

Under konklaven för att välja en ny påve 1669 grubblade Christina och kardinal Azzolino mycket på de presumtiva påvarnas horoskop. Carl Bildt har publicerat de brev som bland annat behandlar detta problem (se Bildt 1906). Rom hade, skriver Bildt, mycket framstående astrologer som räknade ut horoskop med önskvärd precision. Med hjälp av egna uträkningar försökte Christina och Azzolino bedöma de olika kandidaternas chanser att bli valda. Christinas framtid stod ju på spel. “Jag tror”, rapporterar hon till Azzolino samtidigt som hon skickar honom kardinal Gabrielis horoskop, “att om valet faller på honom så får vi en ganska bra påve”.

Det första mötet i Christinas akademi hölls i november 1674 under festliga former och ägnades helt åt astrologin. En av deltagarna argumenterade för och en emot astrologins giltighet och användbarhet. Christina själv yttrade sig klokt nog inte (se Bildt 1900).

Utan tvivel trodde Christina principiellt på astrologin som en fungerande och användbar konst men misstrodde människan astrologen.

 

Otryckta källor

Kungliga Biblioteket (KB), X 755:1.

Riksarkivet (RA), Azzolinosamlingen, K 429.

 

Litteraturförteckning

Bildt, Carl. Svenska minnen och märken i Rom. Stockholm: P.A. Norstedt & söners förlag, 1900.

Bildt, Carl. Christine de Suède le conclave de Clément X 1669-1670. Paris: Librairie Plon, 1906.

Carlstedt, Anna. Furstinnan och stjärntydaren. Möklinta: Gidlunds, 2014.

Lekeby, Kjell. ”Till frågan om drottning Kristinas konstitution och äktenskapsvägran: ett astrologisk-medicinskt manuskript från 1650-talet” i Lychnos lärdomshistoriska samfundets årsbok. Uppsala, 1987, s. 27-35

Lekeby, Kjell. Kung Kristina: Drottningen som ville byta kön. Stockholm: Vertigo, 2000.

Lekeby, Kjell. I Lejonets hjärta: Drottning Kristina och stjärntydarna. Stockholm: Pleiaderna, 2001.